Vapen och miljön

När vapen diskuteras i samband med miljön är det oftast bly från kulan som har fokus. Blyföreningar finns även i de flesta tändhattar, om än i jämförelsevis mycket liten mängd. Andra ämnen som förekommer är antimon och arsenik (används ibland i legering med bly för att reglera kulans hårdhet), Nickel, Koppar och Zink. Eftersom bly ofta är den dominerande föroreningen är det oftast där fokus ligger ur miljösynpunkt. Polycykliska aromatiska kolväten (PAH) kan finnas inom de områden där lerduveskytte har förekommit eftersom lerduvor innehåller stenkolstjära som bindemedel. Flerringade PAH har i tester bevisats orsaka cancer och genetiska skador (Birgersson m.fl. 1999).

Negativ påverkan av en förorening kan ske om denna förekommer i en skadlig halt samt om det finns ett riskobjekt och en exponeringsväg. Detta innebär att enbart förekomsten av en förorening inte automatiskt innebär en påverkan om exempelvis exponeringsvägen eller riskobjektet saknas.
Rapport 5624 (2006), s.9

Biotillgängligheten är ett centralt begrepp när man ska studera effekterna av metaller i miljön eftersom förhöjda koncentrationer i jord och vatten inte alltid indikerar att en skadlig effekt kan uppstå. Biotillgängligheten är själva kopplingen mellan koncentration och effekt. Vid en riskvärdering är det därför viktigt att kunna bestämma den biotillgängliga andelen eftersom uppmätta resultat annars kan övervärdera giftigheten med flera tiopotenser.
Rapport 5624 (2006), s.29

Skjutbanor

Länsstyrelsen i varje län har ansvar för att hitta och inventera potentiellt förorenade områden i sitt län. Länsstyrelsen delar in objekt (= områden) i riskklasser, där 1 är mycket stor risk, 2 är stor risk, 3 är måttlig risk och 4 är liten risk. Innan länsstyrelsen tittar närmare på ett objekt har de en branschklass på objektet. Både hagel- och kul-skjutbanor har klass 3, samma som t.ex. vägar och transformatorstationer, enligt Naturvårdsverkets branschlista (PDF) . Mer information kan du hitta t.ex. i SVTs Miljöpejl.

”Då skjutbanor sällan ligger intill bostadsområden utgör blyföroreningarna sällan ett problem för människors hälsa i vardagen.”
rapport 5592 (2006), s.58

”Sammanfattningsvis så skiljer sig de förorenande aktiviteterna vid skjutbanor mycket från många andra förorenande verksamheter. Bly förekommer framförallt metalliskt, vilket innebär en något lägre biotillgänglighet än om blyet förekommer i lösning. Hälsorisken är därmed lägre än vad halten anger. Lakbarhet avseende bly från ett stort antal kulfång i Sverige är generellt låg. I de fall mark-pH överstiger 6 och mineral såsom smektit, ferrihydrit och manganhydroxider förekommer enligt mineralogiska kartor på platsen, kan en låg rörlighet förväntas och därmed en liten spridning till yt- och grundvattenrecipienter. Det är framförallt marklevande organismer och, ifall skjutbanan ligger intill våtmark, sjöfågel som riskerar påverkas av bly från skjutbanor. Högre adsorption till jord innebär lägre exponering också för organismer i mark.”
rapport 5592 (2006), s.59

Skjutbanor för kulvapen

Vitbok – om bly i kulfång, Ulf Qvarfort et. al. (2008) samlar många studier och presenterar många aspekter av bly i kulfång. Exempel är olika typer av kulfång, anläggning, kontrollprogram, avveckling, etc.

Att beräkna den blyhalt som kulfångsmassorna skulle bidra med är svårt eftersom det inte går att uppskatta den fastläggning som sker inom kulfånget. Däremot kan blymängden i det primära lakvattnet från själva kulfånget uppskattas utifrån lak- data, se exemplet nedan.

Exempel:
För ett kulfång av storlek 100 m x 15 m skulle detta innebära följande:

  • Yta:1500m2
  • Blymängd beräknad med ledning av lakanalys (Helldén 2006): ~0.5 mg/l.
  • Lakvattenbildning 200 mm motsvarar: 300 000 l/år.
  • Förutsatt utlakning vid (C0) motsvarande 25% av kulfånget blir den frigjorda mängden bly 38 g/år. Under motsvarande tid bidrar nederbörden (0.9 mg/m2) med 1.4 g/år.

Troligtvis kommer en mycket liten del av detta bly att nå utanför själva kulfånget, vilket indikeras av att det generellt inte går att finna några förhöjda grundvattenhalter i anslutning till kulfång (Qvarfort & Waleij, 2004). Detta innebär att blyet enbart omfördelas inom själva kulfånget genom korta transportvägar och adsorption/ut- fällning. En tänkbar transport via vatten skulle däremot vara i de fall en bäck pas- serar genom eller i direkt anslutning till kulfånget. I detta fall är det däremot mera fråga om erosion än utlakning, d.v.s. att blyet transporteras bundet på partiklar som sedan kan transporteras vidare i bäcken. Det är dock inte sannolikt att någon skulle dricka vatten direkt i anslutning till ett kulfång. Halterna i detta vatten är vidare så låga att någon risk knappast föreligger ens vid ett oavsiktligt intag.
Vitbok, s.13

Utlakningen från ett traditionellt kulfång inom ett skogsmarksområde torde knappast utgöra en miljöpåverkan eftersom det inte har kunnat visas att någon utlakning sker annat än i speciella fall. Det är inte heller troligt att människor kommer till skada då områdena med sina speciella förhållanden utgör en större säkerhetsrisk än miljörisk. Generellt gäller dock att kulfången bör uppfylla vissa grundkrav vad gäller utformning och lokalisering. Dessa är:

  • Sanden i kulfången ska ha ett pH värde som överstiger 5. Om så inte är fallet ska kalk blandas in i sanden.
  • Lokaliseringen eller konstruktionen får inte medföra genomströmning av yt- eller grundvatten då detta innebär en låg men långsiktig utlakning av bly. Med ytvatten avses diken, bäckar, åar etc. Exakt hur påverkan på yt- eller grundvatten kan ske får bedömas från fall till fall eftersom detta beror på lokala förhållanden som bl.a. beror av topografi och jordarter. På vissa skjutbanor finns dränerings- diken i omedelbar närhet av kulfånget. Som regel är dessa täckta varför de inte kan antas bidra till påverkan. Öppna diken kan däremot, om de ligger alltför nära kulfånget (intill 10 meter), innehålla bly i form av erosionsprodukter. Dock är det inte troligt att vatten från dräneringsdiken används för konsumtion.
  • Inga dricksvattenbrunnar får finnas inom ett möjligt påverkansområde. Även i detta fall kommer påverkansområdet att bestämmas av lokala förhållanden. Det går således inte att ange ett generellt avstånd mellan kulfånget och exempelvis en brunn eller bäck, se ovan. Ett riktvärde kan vara att brunnar på en radie av 100 meter från kulfånget ligger klart utanför påverkansområdet.
  • Ett kontrollprogram upprättas för kulfånget.

Om dessa kriterier är uppfyllda kan ett traditionellt kulfång anses svara upp mot de miljömässiga grundkrav som bör ställas på ett miljöanpassat kulfång. Med miljöanpassat kulfång avses således ett kulfång som uppfyller de grundkrav enligt ovan som bör ställas för att kulfånget inte ska förorsaka skada på eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Vitbok, s.17-18

Mellan åren 1996 till 2000 genomförde Försvarsmakten ett omfattande tvättprogram av kulfångssand.Totalt tvättades c:a 100 000 ton. Senare kontroller har dock visat att det genomförda tvättprogrammet endast undantagsvis gav ett resultat där blyhalten i det renade materialet understeg 300 mg/kg för bly. I många fall var man därför tvingad att deponera den tvättade sanden eftersom avsättningsmöjligheter saknades. Kontrollerna visade också att utlakningen av bly var lika stor oberoende om sanden var tvättad eller inte. Med anledning av detta avbröts programmet och numera sker ingen kulfångsrening. I stället byggs i några fall nya miljökulfång med de äldre som underlag. Kulfångssanden har också vid några tillfällen använts för att bygga bullervallar på skjutfält. Tyvärr har Försvarsmaktens försök inneburit en allmän uppfattning om att tvättningen är en bra och säker reningsmetod som kan ges en allmän tillämpning. Dessvärre stämmer inte den bilden eftersom metoden varken är miljömässigt eller ekonomiskt försvarbar, vilket gör att man tvärtom bör avhålla sig från att använda tvättning för kulfångsrening.
Vitbok, s.22

I samband med det planerade blyförbudet 2008 gjordes en konsekvensutredning Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen ang. bly i ammunition och andra varor, rapport 5624 (2006).

”Sammanfattningsvis kan således konstateras att vidaretransporten av bly från exempelvis en kulfång är mycket marginell under normala förhållanden.”
Rapport 5624, s.15

Naturvårdsverket gjorde även en rapport som heter ”Fördjupade riskbedömningar – erfarenheter av riktvärdesberäkningar och användning av ny kunskap”, rapport 5592 (2006).

”Eftersom naturen, särskilt på magra jordar i västra Sverige, är försurad (pH≈4-5), finns teoretiskt möjligheten att Pb2+ (blyjoner, giftigt, red. anm.) urlakas från kulfång. Emellertid kan man räkna med att tillgången på sulfatjoner är tillräcklig hög för att demobilisera bly genom utfällning av angelsit (PbSO4). Det är därför inte troligt att urlakning av blyjoner (Pb2+) från kulfångssand skulle kunna orsaka nämnvärd skada i grund- eller ytvattenrecipinter.”
Rapport 5592, s.58

”Vid försök med skjutning av blyammunition i sand, visades den största andelen bly finnas i fraktionen 2-4 mm och en mycket mindre andel i 0,125-0,25 mm (Qvarfort och Waleij 2002). […] Det är främst marklevande organismer som befaras påverkas vid höga blyhalter i marken (Naturvårdsverket 1997a). På motsvarande sätt som större blyfragment i kroppen innebär lägre blyupptag, minskade lakbarheten med ökande kornstorlek (Qvarfort och Waleij 2002). Därtill är större partiklar mindre tillgängliga fysiskt för små organismer. Även för marklevande organismer är metalliskt bly m.a.o. till- gängligt, men i olika grad beroende på blyfraktionering och levnadssätt m.m. […] Effekterna av den blyhalt som mäts i kulfångssand kan därför överskattas på två vis, dels genom att metalliskt bly är mindre biotillgängligt än löst, dels p.g.a. att lakbarheten och därmed tillgängligheten i många fall är låg. Även riktvärden som baseras på effekter på marklevande organismer kan således beräknas verksamhets- och platsspecifikt.”
Rapport 5592, s.58

Ulf Qvarfort på FOI har medverkat i många undersökningar om förekomst och miljöeffekter av bly från kulor. I rapport FOI-R–1178–SE (2004) skriver han så här ang. avveckling av skjutvallar.

”Alternativet där skjutvallen lämnas kvar kommer troligen att bli det huvudsakliga i framtiden med hänsyn till vallarnas ringa miljöpåverkan. Detta påstående grundar sig på en sammanvägd bedömning av genomförda undersökningar som visar att blyutlakningen är ringa. Alternativet innebär att vallen lämnas kvar, efter eventuell bortsiktning av kulmaterialet, kalkning och jordtäckning. Med hänsyn till detta bör en miljöriskbedömning genomföras. Denna bör innehålla de huvudsakliga faktorerna som påverkar en eventuell framtida utlakning av bly, som områdets geologiska och hydrogeologiska förutsättningar, belastningen samt områdets känslighet och skyddsvärde. En modell för detta har testats på några skjutbanor i samverkan med Svenska Jägareförbundet.”
FOI-R–1178–SE, s.23

Skjutbanor för trap och skeet (hagelskytte)

När det gäller lerduvebanor och återställning av dessa är det två miljöfrågor som kan bli aktuella dels frågan om blyhagel i det övre markskiktet och dels förekomsten av PAH från stenkolstjära i lerduvorna. Resultatet från olika undersökningar visar att blyhaglen kan ligga där de ligger om de inte ligger så ytligt, exempelvis på berg, så att fåglar och andra djur kan plocka i sig dem. Då får man städa bort dessa och eventuellt täcka området med ett tunt lager jord och kalka. Risken att blyet läcker till grundvatten och vattendrag är i likhet med kulfång försumbar enligt de flesta undersökningar som gjorts om det inte är extrema förhållanden i området dvs. mycket låga pH-värde.
Rapport 5624 (2006), s.215

Länsstyrelsen i Norrbotten har samlat erfarenheter från ett stort antal rapporter och sammanställt dem i ett PM, ”Föroreningsproblematik vid skjutbanor och skjutfält samt redogörelse för erfarenheter avseende tillsynsmyndigheternas krav på utredningar och åtgärder”. Länk

”Enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län (2002) genomfördes under sommaren 1997 i kommunens miljösektions regi en mindre mark- och vattenundersökning av skeet- och trapbanorna vid Anebyortens jaktskyttebana. Halterna bly i marken var mycket höga (upp till 6500 mg/kg TS) och även yt- och grundvattnet var påverkat av bly. […] Provtagningen visar att den övre delen av marken (torven) är tydligt blyförorenad vid både skeet- och trapbanan (upp till 2100 mg/kg TS). Den högsta halten (21 000 mg/kg TS) konstaterades vid utkanten av skeetbanans beräknade nedfallsområde. Blyet har enligt undersökningsrapporten trängt djupare ner i skeetbanan, vilket i första hand bedöms bero av den längre användningsperioden (ca 40 år jämfört med trapbanans 12 år). Allt eftersom torvlagren har växt har det bly som hamnat på ytan successivt inbäddats djupare ner i torven. Eftersom höga halter bly även har uppmätts 0,5 m ner i marken på trapbanan kan det enligt rapporten emellertid inte uteslutas att det förekommer en viss lakning av bly. Medelvärdet för pH var vid provtagningstillfället strax under 5, vilket enligt rapporten kan betyda att torvens förmåga att fastlägga bly är något försämrad. Även i grundvattnet konstaterades förekomst av bly men grundvattnet anses trots detta inte vara påverkat i någon större omfattning, vilket bedöms indikera att utlakningen av bly från torven är låg. Ytvattnet i diket är tydligt påverkat av bly. Blyet antas vara adsorberat till humus och kelatbundet till löst organiskt material och det konstateras att denna komplexbindning medför att blyet är mindre toxiskt för vattenlevande organismer.”
PM s.17

”Sammanfattningsvis visade resultaten från undersökningarna [vid hagelskjutbanan i Gyttorp] på mycket höga blyhalter i det ytligaste marklagret i större delen av skjutområdet. I enstaka prov uppgick halterna till drygt 100 000 mg/kg TS, vilket sannolikt är en följd av stora mängder hagel i provet. Medelhalten i alla analyserade prov var 7100 mg/kg TS. Halterna sjönk snabbt med jorddjupet och vid ungefär 40 cm djup var de i nivå med bakgrundshalterna. […] Lakförsök och uppmätta blyhalter i flera jordprofiler indikerade att bly långsamt läckte nedåt i markprofilen. Det skedde även ett visst blyläckage från området och uppmätta halter i sediment bekräftade det låga läckaget. Blyhalterna i träd inom området var ungefär 10 ggr högre än bakgrundshalterna vilket indikerade ett upptag i växtligheten. Risken för att läckaget av bly orsakar negativ påverkan på akvatisk flora och fauna bedömdes som obetydlig, med undantag för sjöfåglar som genom direktintag av hagel på botten av en närliggande å kan få i sig stora mängder bly.”
PM s.18

Gyttorps hagelskjutbana var aktiv i nästan 60 år, 1936 – 1995. Här finns rapporterna rörande bly och PAH som utfördes 2001 resp. 2002.

Lerduvor

Lerduvor kan innehålla ett bindemedel som heter stenkolstjära. Stenkolstjära innehåller polycykliska aromatiska kolväten (PAH). Flerringade PAH har i tester bevisats orsaka cancer och genetiska skador.

”De exponerade grupperna vid MLU (mark med litet utnyttjande) är vuxna och barn som endast tillfälligt vistas i området. Exponeringstiden är satt till 20 dagar per år (ca 10 h/vecka i genomsnitt under en hel livslängd). De exponeringsvägar som man tar hänsyn till vid MLU är intag av förorenad jord, hudkontakt med förorenad jord, inandning av förorenat damm, inandning av ångor, intag av förorenat vatten och intag av grödor. […] Med hänsyn till att risken, för att besökarna på en skjutbana skall exponeras genom ovan redovisade spridningsvägar, är mycket begränsad vid lerduveskytte, bedöms riskerna för negativa hälsoeffekter vara obetydliga.”
Rapport 5624 (2006), s.331

”I undersökningen vid Gyttorp var upptaget [av PAH] i analyserade växter inte påvisbart. Däremot konstaterades att daggmask i de mest förorenade områdena hade kraftigt förhöjda halter av PAH.
Risken för påverkan på djur framförallt rådjur och hare kan inte uteslutas men bedöms vara ganska obetydlig dels beroende på antal djur på platsen och dels beroende på begränsat upptag i växter
När det gäller riskerna för spridning av PAH till grundvatten eller vattendrag och risken för påverkan av vattenlevande organismer bedöms den vara obetydlig även på lång sikt enligt erfarenheterna från Gyttorp då spridningen av PAH från ytliga marklager är mycket långsam. Även spridningen i jord är långsam med höga värden på ytan som avklingar med ökat djup. Lakförsök har också visat att 3-5 ringade PAH är mycket svårurlakade.
En riskklassning enligt MIFO-modellen bedöms bara leda till en subjektiv bedömning då föroreningsnivån i mark är mycket hög (klass 1) medan spridningsriskerna är mycket små (klass 4). Med nuvarande markanvändning bedöms ett skjutbaneområde därför klassas i klass 3 (måttlig risk) eller klass 4 (liten risk).”
Rapport 5624 (2006), s.331

”Halterna PAH var höga i den del av skjutbanan [i Gyttorp] där stora mängder lerduvefragment fanns i de ytliga marklagren. Halterna sjönk dock snabbt med djupet och vid några dm djup var de i nivå med bakgrundshalterna. Laktester samt provtagning och analys av grundvatten, ytvatten och sjösediment indikerar att PAH inte sprids eller sprids i liten omfattning från skjutbanan.”
PM s.19

Jakt

Under konstruktion

Flattr this!